Ibland undrar man lite vad man håller på med egentligen. Särskilt som nu när det drar ihop sig till tenta. Alla måsten packas ihop framför en, tränger undan allt roligt och verkar bli till en ogenomtränglig vägg. Varje gång så lyckas man ju ta sig igenom, eller runt, den där väggen, men varje gång så undrar jag om man verkligen kommer ut ur det lite starkare. Oftast känns det som om man är lite svagare. Och svagare är man säker på att man kommer att bli så här alldeles vid början av branten, med tentaångest och annat som smyger i faggorna. Att slå mig igenom med knytnävarna verkar jag aldrig klara av. Möjligtvis slåss med näbbar och klor. Men oftast tror jag att jag släpar mig uppför, tar genvägar och ibland gömmer mig med huvudet i sanden för allt det läskiga där ute. "Ska det va så?" undrar en liten Sverker i mig. Undrar vad det är fel på egentligen. Vacklar mellan mig själv och annat att skylla på. Ibland känns det som att hela världen är full av grådvärgar, så fort du är det minsta rädd och ensam så kommer horder av monster lufsande.
Och ibland så går tankarna bara runt runt runt i huvudet, precis som nu, men utan att få rätsida på mycket alls. Jag har några saker jag har bestämt sen länge, saker jag vill göra och stå för och genomföra. Men alla saker däremellan? Allt man behöver för att genomföra det man verkligen vill?
Är inte säker på att högskolan verkligen passar för mig. Kanske inte just nu. Kanske aldrig. Men vad ska jag göra istället? Ingen aning. Kanske lite hum men vågar inte testa vingarna. Ibland känns det som det bästa valet, ibland tänker man "Why didn't I take the blue pill?". Eller så kanske det är just det jag gjort. Kanske ska man våga lite för att få se hur djupt kaninhålet räcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar